Talk like a pirate day
Aye, matey! 'Ere there be pirates talking.
Varför, kanske ni undrar? Därför att det är "talk like a pirate day", såklart! Den enda dagen på året när man får röva och plundra. Tvinga folk att gå på plankan. Tvinga folk att kalla dig för kapten. Ha på sig en bandana. Titta på Pirates of the Caribbean. Dricka rom.
Och ingen kan kalla dig för galen.
Savvy?
Varför, kanske ni undrar? Därför att det är "talk like a pirate day", såklart! Den enda dagen på året när man får röva och plundra. Tvinga folk att gå på plankan. Tvinga folk att kalla dig för kapten. Ha på sig en bandana. Titta på Pirates of the Caribbean. Dricka rom.
Och ingen kan kalla dig för galen.
Savvy?
Ingen patriotism här inte
Idag har jag lärt mig att man inte får ha på sig en t-shirt med den svenska flaggan i skolkatalogen.
Flaggan retuscheras bort...
Flaggan retuscheras bort...
Stavningsproblem på msn
Jennie: En pegout (men herregud, hur stavas det??)
Micke: Peguot
Jennie: Peugout
Med lite googlande visar det sig att det stavas Peugeot.
Jäkla franska...
Micke: Peguot
Jennie: Peugout
Med lite googlande visar det sig att det stavas Peugeot.
Jäkla franska...
Wall-E
Igår hade Pixars nya film Wall-E premiär. Och jag har inte sett den än! Oerhört förvånande, men jag hoppas få tillfälle att se den väldigt snart. Hittills har jag bara hört goda saker sägas om den. Alla verkar hylla filmen och ge den högsta betyg. Den sägs ju till och med vara Pixars bästa hittills. Inte konstigt att mina förväntningar är skyhöga. Jag vågar knappast tro på att Pixar ska ha åstadkommit något som är bättre än Hitta Nemo.
Hur är det möjligt?
Dessutom vill jag se den obligatoriska kortfilmen som alltid visas innan själva långfilmen. Presto heter den tydligen och handlar om en trollkarl. Fast jag tror inte att den slår Fåglarna.
Det vore helt enkelt för bra för att vara sant.
Hur är det möjligt?
Dessutom vill jag se den obligatoriska kortfilmen som alltid visas innan själva långfilmen. Presto heter den tydligen och handlar om en trollkarl. Fast jag tror inte att den slår Fåglarna.
Det vore helt enkelt för bra för att vara sant.
Mänskligt tetris
Äntligen kommer det till Sverige!
Jag har många gånger roats av denna idiotiska och knasiga TV-show på youtube. De tävlande ska försöka ta sig genom ett hål i väggen genom att forma sig efter det. Misslyckas dem, åker de ner i vattnet. Var kommer detta program ifrån? Japan såklart! Samma land som gav oss Marshmallow eating. Om nu bara det också kunde komma till Sverige...
Mänskligt tetris
Marshmallow eating
Jag har många gånger roats av denna idiotiska och knasiga TV-show på youtube. De tävlande ska försöka ta sig genom ett hål i väggen genom att forma sig efter det. Misslyckas dem, åker de ner i vattnet. Var kommer detta program ifrån? Japan såklart! Samma land som gav oss Marshmallow eating. Om nu bara det också kunde komma till Sverige...
Mänskligt tetris
Marshmallow eating
Let it rain
Nu har jag garderat mig mot regn. En stor investering har lagts på nya regnkläder och nya skor av gore-tex. Det var nog på tiden för hittills har jag "lånat" min lillebrors regnställ som mest liknat ett tält på mig.
Och mina skor... Nerslitna sulor och hål. Märks det att jag aldrig köper skor?
Jag vill vara en sån som älskar skor och tro mig, jag har verkligen försökt. Jag har gått in i många skoaffärer i tron att jag ska hitta ett par Sex and the City-skor som jag sedan kan gå omkring i helt obesvärat. Verkligheten ser sällan ut så. Jag har skämt bort mina fötter med gymnastikskor med dämpning och allt vad det nu är, så de vägrar gå i nånting annat. Jag har nog dömt mig själv till att för alltid gå i gåriktiga skor. Visst är dem sköna, men mina fötter lär nog aldrig bli moderiktiga.
Och mina skor... Nerslitna sulor och hål. Märks det att jag aldrig köper skor?
Jag vill vara en sån som älskar skor och tro mig, jag har verkligen försökt. Jag har gått in i många skoaffärer i tron att jag ska hitta ett par Sex and the City-skor som jag sedan kan gå omkring i helt obesvärat. Verkligheten ser sällan ut så. Jag har skämt bort mina fötter med gymnastikskor med dämpning och allt vad det nu är, så de vägrar gå i nånting annat. Jag har nog dömt mig själv till att för alltid gå i gåriktiga skor. Visst är dem sköna, men mina fötter lär nog aldrig bli moderiktiga.
Kan fläckar ge fläckar?
Denna sommar har mycket tid gått åt till att måla sommarstugan. Det har resulterat i färgfläckar lite överallt; på armar, ben, byxor och skor. Förvånansvärt nog har mina tröjor alltid klarat sig. Med detta i åtanke bestämde jag mig för att vara lat och inte byta om till någon av mina vanliga målartröjor, när vi senast åkte ut till sommarstugan (ni förstår vartåt detta barkar?). Det var egentligen ingen fin tröja jag hade på mig, men ändå en som jag gärna vill kunna använda i vardagligt bruk utanför hemmet.
I enlighet med Murphys lag så fick jag självklart denna gång en färgfläck på tröjan (ni hade rätt!). Just när jag som bäst höll på att sörja tröjans degradering till slappbruk, fick jag syn på flaskan med lacknafta. Vi använder ju den vätskan för att rengöra penslarna och den fungerar utmärkt till att få bort fläckar från händerna. Om den nu fungerar till hud, så varför inte till tyg, tänkte jag och gjorde slag i saken.
Olyckligtvis visar det sig att lacknaftan i sig fläckade ner tröjan. Med en ännu större fläck!
Nu ligger mitt sista hopp hos tvättmaskinen.
I enlighet med Murphys lag så fick jag självklart denna gång en färgfläck på tröjan (ni hade rätt!). Just när jag som bäst höll på att sörja tröjans degradering till slappbruk, fick jag syn på flaskan med lacknafta. Vi använder ju den vätskan för att rengöra penslarna och den fungerar utmärkt till att få bort fläckar från händerna. Om den nu fungerar till hud, så varför inte till tyg, tänkte jag och gjorde slag i saken.
Olyckligtvis visar det sig att lacknaftan i sig fläckade ner tröjan. Med en ännu större fläck!
Nu ligger mitt sista hopp hos tvättmaskinen.
Skogens guld
Kantarellplockandet måste nog vara vår motsvarighet till guldletandet i Amerika. Tänk er den känslan när man ser nåt gult bland mossan i skogen och förhoppningen om att det inte är ett visset löv som försöker att förvilla en. Och har man väl hittat en svamp så brukar man ofta hitta flera, på samma sätt som när en guldletare vaskar fram ett guldkorn. Chansen finns ju att han har råkat på en hel guldåder.
Jag har upptäckt att alla är väldigt hemlighetsfulla med sitt svampplockade. Ingen vill erkänna att de hittat kantareller, utan de smyger runt i skogen och försöker undvika nyfikna ögon från grannarna. Om ämnet kantarellplockning kommer upp kan man se hur människorna börja skruva på sig besvärat och ge undvikande svar. Ingen vill bekräfta att de första kantarellerna har börjat dyka upp med risk för att de lika snabbt kommer att försvinna. Alla vill nämligen vara först till svampställena och hittar de nåt nytt ställe håller de tyst om det som om det vore en statshemlighet. Kanske att de kan föra hemligheten vidare till sina barn när de ligger på sin dödsbädd (om barnen såklart lovar att aldrig berätta det för någon annan).
Guld eller inte, det råder en riktig rivalitet bland grannarna om vem som får kantarellerna. En rivalitet som ingen vill erkänna, men ändå är så uppenbar. Ungefär som elefanten i rummet.
Med detta inlägg kanske ni undrar ifall jag har hittat några kantareller än.
That's a secret I'll never tell!
Jag har upptäckt att alla är väldigt hemlighetsfulla med sitt svampplockade. Ingen vill erkänna att de hittat kantareller, utan de smyger runt i skogen och försöker undvika nyfikna ögon från grannarna. Om ämnet kantarellplockning kommer upp kan man se hur människorna börja skruva på sig besvärat och ge undvikande svar. Ingen vill bekräfta att de första kantarellerna har börjat dyka upp med risk för att de lika snabbt kommer att försvinna. Alla vill nämligen vara först till svampställena och hittar de nåt nytt ställe håller de tyst om det som om det vore en statshemlighet. Kanske att de kan föra hemligheten vidare till sina barn när de ligger på sin dödsbädd (om barnen såklart lovar att aldrig berätta det för någon annan).
Guld eller inte, det råder en riktig rivalitet bland grannarna om vem som får kantarellerna. En rivalitet som ingen vill erkänna, men ändå är så uppenbar. Ungefär som elefanten i rummet.
Med detta inlägg kanske ni undrar ifall jag har hittat några kantareller än.
That's a secret I'll never tell!
Lejonet Christian
Jag såg detta klipp för flera månader sedan och jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. Häromdagen blev jag påmind om det igen, när M pratade om någonting hon sett på TV4-nyheterna, som lät väldigt likt denna scen. Faktum var att det till och med var samma klipp, men varför det helt plötsligt visas på nyheterna, vet jag inte.
Nåväl, här är det i alla fall. Och jag utmanar er att se det, utan att bli tårögda!
Nåväl, här är det i alla fall. Och jag utmanar er att se det, utan att bli tårögda!
Recension av Clone Wars
Jag ska väl försöka mig på att recensera Clone Wars, även om jag helt omöjligt kan vara opartisk. Innan filmen hade jag inte vågat hoppats på allt för mycket, för det slutar bara med att man blir besviken (som med Indy IV. Efter första visningen kände jag mig lite sviken, men efter andra, när jag inte var riktigt lika uppspelt, tyckte jag att filmen var riktigt bra). Hursomhelst, jag ville att den skulle vara underhållande, snygg och göra mig sugen på att se serien. Och filmen uppfyllde alla dem sakerna.
Inledningsvis saknar filmen den typiska rullningstexten och det spelas någon annorlunda variant på Star Wars-temat. Varför vet jag inte. Kanske har det nåt att göra med copyright, eftersom det inte är John Williams som gör musiken. Eller också ville den nya kompositören helt enkelt göra något eget. Avsaknaden av rullningstexten kan jag i och för sig förstå, eftersom filmen egentligen är en TV-serie och måste anpassas därefter. Jag gillade musiken, trots att den var så pass olik originalmusiken. Mycket mordernare och rockigare. Fast jag måste lyssna på den några gånger självständigt från filmen, innan jag kan ge ett slutligt omdöme. I inledningen har filmen också en berättarröst, förmodligen för att ersätta rullningstexten. Det kändes annorlunda, men jag tror det kan fungera. Det gav en känsla av såna där propagandafilmer från andra världskriget.
Handlingen kan jag nog inte ge så mycket för. Än så länge kan jag inte riktigt se hur den ska kunna passa in i allt annat som det redan har skrivits om. Klonkrigen är nog en ganska riskabel tid att visa, eftersom det redan finns så oerhört mycket skrivet om det. Hur serien än blir, så kommer det ju alltid att vara någonting som motsäger böckerna. Och att Jabba the Hutt skulle ha en son? Som han dessutom kallar för "pumpkin muffin"? Det är jag mycket tveksam till. Och vart tar lille Stinky vägen sen? Min teori är att han helt enkelt blir uppäten av Jabba.
En annan karaktär jag är tveksam till är Ashoka. Jag vet inte om det beror på att jag inte tror på att Anakin skulle ha haft en padawan, eller om jag helt enkelt inte gillar Ashoka. Det verkar ganska otroligt att Anakin skulle ha haft en lärling som det sedan inte nämns ett ord om. Särskilt eftersom Anakin har svårt för att släppa folk. Ashoka verkar dessutom alldeles för duktig och erfaren för att precis ha blivit en padawan. Hon borde egentligen aldrig ha klarat av att kämpa mot Ventress med livet i behåll.
Anakin och Obi Wan var väldigt karaktärslika. Äntligen fick man se Obi Wan som "the negotiator"! Även Anakin var väldigt bra gjord. Alla hans reaktioner kändes rätt, speciellt de som var relaterade till Tatooine.
För mig gör det inget att det var väldigt många krigsscener. Det är ju dem jag har sett fram emot. Dessutom har klonerna fått mer utrymme och personlighet. Jag gillade verkligen Cody och Rex. Detta kommer att ge Order 66 ytterligare en dimension.
Stridsdroiderna har aldrig varit så korkade som i denna film och på vissa ställen blir det överdrivet. Vad är det för droid som inte kan hålla reda på siffror? Men jag måste erkänna att jag skrattade åt dem vid flera ställen. Droidhumorn är nog ändå bättre i denna film än i de tre tidigare (behöver jag nämna Threepio i droidfabriken?).
Överlag tror jag att serien har stora potential och den är redan långt mycket bättre än Tartakovskys Clone Wars. Den är snyggt gjord och underhållande
Inledningsvis saknar filmen den typiska rullningstexten och det spelas någon annorlunda variant på Star Wars-temat. Varför vet jag inte. Kanske har det nåt att göra med copyright, eftersom det inte är John Williams som gör musiken. Eller också ville den nya kompositören helt enkelt göra något eget. Avsaknaden av rullningstexten kan jag i och för sig förstå, eftersom filmen egentligen är en TV-serie och måste anpassas därefter. Jag gillade musiken, trots att den var så pass olik originalmusiken. Mycket mordernare och rockigare. Fast jag måste lyssna på den några gånger självständigt från filmen, innan jag kan ge ett slutligt omdöme. I inledningen har filmen också en berättarröst, förmodligen för att ersätta rullningstexten. Det kändes annorlunda, men jag tror det kan fungera. Det gav en känsla av såna där propagandafilmer från andra världskriget.
Handlingen kan jag nog inte ge så mycket för. Än så länge kan jag inte riktigt se hur den ska kunna passa in i allt annat som det redan har skrivits om. Klonkrigen är nog en ganska riskabel tid att visa, eftersom det redan finns så oerhört mycket skrivet om det. Hur serien än blir, så kommer det ju alltid att vara någonting som motsäger böckerna. Och att Jabba the Hutt skulle ha en son? Som han dessutom kallar för "pumpkin muffin"? Det är jag mycket tveksam till. Och vart tar lille Stinky vägen sen? Min teori är att han helt enkelt blir uppäten av Jabba.
En annan karaktär jag är tveksam till är Ashoka. Jag vet inte om det beror på att jag inte tror på att Anakin skulle ha haft en padawan, eller om jag helt enkelt inte gillar Ashoka. Det verkar ganska otroligt att Anakin skulle ha haft en lärling som det sedan inte nämns ett ord om. Särskilt eftersom Anakin har svårt för att släppa folk. Ashoka verkar dessutom alldeles för duktig och erfaren för att precis ha blivit en padawan. Hon borde egentligen aldrig ha klarat av att kämpa mot Ventress med livet i behåll.
Anakin och Obi Wan var väldigt karaktärslika. Äntligen fick man se Obi Wan som "the negotiator"! Även Anakin var väldigt bra gjord. Alla hans reaktioner kändes rätt, speciellt de som var relaterade till Tatooine.
För mig gör det inget att det var väldigt många krigsscener. Det är ju dem jag har sett fram emot. Dessutom har klonerna fått mer utrymme och personlighet. Jag gillade verkligen Cody och Rex. Detta kommer att ge Order 66 ytterligare en dimension.
Stridsdroiderna har aldrig varit så korkade som i denna film och på vissa ställen blir det överdrivet. Vad är det för droid som inte kan hålla reda på siffror? Men jag måste erkänna att jag skrattade åt dem vid flera ställen. Droidhumorn är nog ändå bättre i denna film än i de tre tidigare (behöver jag nämna Threepio i droidfabriken?).
Överlag tror jag att serien har stora potential och den är redan långt mycket bättre än Tartakovskys Clone Wars. Den är snyggt gjord och underhållande
Ericsberg
Idag har jag varit på Ericsbergs slott för en visning av deras trädgård. Jag får erkänna att jag inte var där så mycket för den botaniska delen, utan mer för labyrintens skull. Jag fick stå ut med lite prat från trädgårdsmästaren om diverse träd och annat som fanns i rosenträdgården, barockträdgården och alla andra någonting-trädgårdar, innan vi äntligen kom till labyrinten. Den såg inte så stor ut, men vi irrade ändå runt i den ett bra tag innan vi lyckades hitta mitten. Hela tiden hade jag filmen the Shining i bakhuvudet och jag var ganska glad över att det dels var sommar och dels mitt på dagen.
Vi fick dessutom reda på att det är familjen Bonde som sedan 200 år bor på Eriksberg. Jag blev lite besviken, för jag hade förväntat mig något förnämare namn såsom Gyllenhielm, von Blånäsa eller dylikt. Bonde låter ju som ett soldatnamn, typ Rask eller Frisk (självklart vet jag ju att Bonde är en adelsfamilj, men var kommer namnet ifrån?).
EDIT: Aha! Efter lite googlande visar det sig att slottet började byggas av en Gyllenstierna, och färdigställdes en en von Yxkull. Nu börjar det likna nåt!
Vi fick dessutom reda på att det är familjen Bonde som sedan 200 år bor på Eriksberg. Jag blev lite besviken, för jag hade förväntat mig något förnämare namn såsom Gyllenhielm, von Blånäsa eller dylikt. Bonde låter ju som ett soldatnamn, typ Rask eller Frisk (självklart vet jag ju att Bonde är en adelsfamilj, men var kommer namnet ifrån?).
EDIT: Aha! Efter lite googlande visar det sig att slottet började byggas av en Gyllenstierna, och färdigställdes en en von Yxkull. Nu börjar det likna nåt!
Clone Wars
På tiden att jag börjar göra lite reklam för den nya Clone Wars. Det är ju trots allt bara 15 dagar kvar nu (enligt reklamen har den premiär den 15 augusti, men den går ändå upp den 14: e, hmm...). Filmen ska i alla fall avnjutas på Rigoletto i Stockholm.
Det här klippet gav mig gåshud. Den finns i bättre kvalitet här ---> Klick!
Förföljd!
Jag har fått en alldeles egen stalker! Inte en särskilt diskret förföljare, men likväl någon som bestämt sig för att följa varje steg jag tar. Väldigt spännande!
Nåja, nu råkar min förföljare vara familjens hund, men det är ändå något jag aldrig varit med om förut. När jag var yngre var min katt beroende av mig, men hon var alldeles för smart för att springa mig i hälarna hela tiden. Hon satte sig prompt på golvet i mitt rum och skrek tills jag kom upp till henne. Det kunde bli lite krävande ibland när jag inte ens fick gå på toaletten utan att hon bestämt ropade efter mig. Hunden och jag har aldrig haft den relationen. Snarare tvärtom. Hon vet om att jag är en kattmänniska och därför har det alltid varit lite spänt mellan oss. Men vi har en tyst överenskommelse: jag föredrar katterna och hon föredrar mamma, men så länge vi båda är medvetna om det så kan vi dra jämt.
Nu helt plötsligt har allt förändrats och hon har utsett mig till ledaren när den ordinarie ledaren i hushållet är bortrest (mamma). Jag har ganska roligt åt det. Det är som att ha en egen liten fanclub och det är bäst att jag njuter av det så länge det varar. Så fort mamma kommer tillbaka överger hon mig nog lika fort som hon glufsar i sig en köttbulle.
Men kanske att hon och jag kommer fram till en ny överenskommelse efter detta: vi fungerar bra ihop så länge inte katterna eller mamma är i närheten.
Nåja, nu råkar min förföljare vara familjens hund, men det är ändå något jag aldrig varit med om förut. När jag var yngre var min katt beroende av mig, men hon var alldeles för smart för att springa mig i hälarna hela tiden. Hon satte sig prompt på golvet i mitt rum och skrek tills jag kom upp till henne. Det kunde bli lite krävande ibland när jag inte ens fick gå på toaletten utan att hon bestämt ropade efter mig. Hunden och jag har aldrig haft den relationen. Snarare tvärtom. Hon vet om att jag är en kattmänniska och därför har det alltid varit lite spänt mellan oss. Men vi har en tyst överenskommelse: jag föredrar katterna och hon föredrar mamma, men så länge vi båda är medvetna om det så kan vi dra jämt.
Nu helt plötsligt har allt förändrats och hon har utsett mig till ledaren när den ordinarie ledaren i hushållet är bortrest (mamma). Jag har ganska roligt åt det. Det är som att ha en egen liten fanclub och det är bäst att jag njuter av det så länge det varar. Så fort mamma kommer tillbaka överger hon mig nog lika fort som hon glufsar i sig en köttbulle.
Men kanske att hon och jag kommer fram till en ny överenskommelse efter detta: vi fungerar bra ihop så länge inte katterna eller mamma är i närheten.
Bland frukt, bär och nötter
Vissa dagar är min hjärna slö och vill inte överarbeta sig. Då gillar jag att fundera över lite mindre problem som egentligen inte är så viktiga. Jag kan sitta i en solstol och filosofera över bagateller som jag några timmar senare redan har glömt bort.
Exempel: Vad är en kokosnöt? Det borde ju vara en nöt, med tanke på dess namn. Med är det verkligen det? Kanske är det en frukt? Det närmaste svaret jag kan komma efter lite googlande är att kokosnöten är en enfröig stenfrukt. Vad menas med det då? Att det är ett frö? En frukt? Eller är kokosnöten till och med en sten?
Och vad är en mandel då? Där vet jag i alla fall med säkerhet att det inte är en nöt, för nötallergiker kan ju äta mandlar.
Jordgubben då? Jag har alltid tagit för givet att den är ett bär, men det visar sig att jordgubben är en skenfrukt. Och vad är en skenfrukt då? Kan bananen räknas som en skenfrukt? Den ger ju sken av sig att vara en frukt, men till skillnad från jordgubben så är den faktiskt ett bär.
Är det nån som vill ha fler dumma frågor? Jag börjar snart bli expert på dem.
Efter sol kommer regn?
Hur kan vädret skifta från strålande solsken till spöregn medan vi fortfarande badar?
Vi befann oss mitt ute på sjön (och solade) när himlen plötsligt öpnnade sig och det öste ner regn. Det var ju typiskt, speciellt eftersom jag ägnat förmiddagen åt att vattna alla blommorna. Och det var ingen lätt uppgift med tanke på att jag inte hittade vattenslangen ooch fick springa runt med en vattenkanna som ideligen behövde fyllas på.
Nu kommer väl blommorna att drunka istället.
Suck.
Vi befann oss mitt ute på sjön (och solade) när himlen plötsligt öpnnade sig och det öste ner regn. Det var ju typiskt, speciellt eftersom jag ägnat förmiddagen åt att vattna alla blommorna. Och det var ingen lätt uppgift med tanke på att jag inte hittade vattenslangen ooch fick springa runt med en vattenkanna som ideligen behövde fyllas på.
Nu kommer väl blommorna att drunka istället.
Suck.
Skrämseltaktik
Nåja, det är möjligt att jag överdrev angående planteringen.
P var barmhärtig och tilldelade mig en annan plats utan en massa sten och det gick genast mycket lättare. Det går ju dubbelt så fort nu när jag inte behöver testa tre, fyra olika ställen innan jag lyckas gräva ett litet hål och sticka ner granplantan.
Nackdelen med det nya stället är att det är längre att gå och att det ligger mitt i vildsvinens territorium. Anledningen till att jag vet det, är att det finns spår efter dem överallt. Inte så konstigt i och med att det finns nån sorts apparat där som förser de små djuren med mat (fast självklart inte av barmhärtighet, utan för att de ska bli lättare att jaga).
Fast det ska ju vara spännande att leva. Jag försöker att väsnas så mycket som möjligt så att vildsvinen ska få en chans att hinna gömma sig innan jag kommer. Det borde fungera, så länge jag inte stöter på nån med dålig hörsel. Vilket jag trodde inträffade idag. Jag såg nåt stort och mörkt inne i skogen och mitt hjärta stannade nästan. Nu är min sista tid kommen, tänkte jag dramatiskt. Fast när jag tittade efter lite noggrannare visade det sig att det bara var en sten. Det kan tänkas att min fantasi är lite för livlig ibland, men jag såg ändå till att sjunga med lite högre till radiolåtarna.
P var barmhärtig och tilldelade mig en annan plats utan en massa sten och det gick genast mycket lättare. Det går ju dubbelt så fort nu när jag inte behöver testa tre, fyra olika ställen innan jag lyckas gräva ett litet hål och sticka ner granplantan.
Nackdelen med det nya stället är att det är längre att gå och att det ligger mitt i vildsvinens territorium. Anledningen till att jag vet det, är att det finns spår efter dem överallt. Inte så konstigt i och med att det finns nån sorts apparat där som förser de små djuren med mat (fast självklart inte av barmhärtighet, utan för att de ska bli lättare att jaga).
Fast det ska ju vara spännande att leva. Jag försöker att väsnas så mycket som möjligt så att vildsvinen ska få en chans att hinna gömma sig innan jag kommer. Det borde fungera, så länge jag inte stöter på nån med dålig hörsel. Vilket jag trodde inträffade idag. Jag såg nåt stort och mörkt inne i skogen och mitt hjärta stannade nästan. Nu är min sista tid kommen, tänkte jag dramatiskt. Fast när jag tittade efter lite noggrannare visade det sig att det bara var en sten. Det kan tänkas att min fantasi är lite för livlig ibland, men jag såg ändå till att sjunga med lite högre till radiolåtarna.
Ett tips: säg nej
Jag blev erbjuden ett jobb att plantera granar. Jaha, tänkte jag naivt. Det kan ju inte vara så jobbigt. Gräva några hål här och var och sticka ner en granplanta. Hur svårt är det? Dessutom får jag ju vara utomhus. Perfekt!
Trodde jag...
Det var inte lika upplyftande när jag insåg att platsen jag blev tilldelad var full av stenar som försvårade grävandet och att ryggen tar ganska mycket stryk. Och det där med att vara utomhus var inte heller lika roligt när en obarmhärtig sol och envisa bromsar bestämde sig för att hålla mig sällskap.
Mitt tips är alltså: om du inte är i en svår ekonomisk kris eller är dödligt uttråkad, tacka nej till jobbet.
Dagens ämne: Ångest
Just nu verkar allt ge mig ångest.
Ångest över tentan.
Ångest över flytten, vilket för med sig ångest över hur jag ska få hem allt och ångest över städningen.
Ångest över sommaren.
Ångest över att jag inte fått jobb än.
Ångest över att alla andra verkar ha saker på gång förutom jag.
Ångest över att det är så fint väder och jag måste plugga.
Ångest över att jag har så mycket ångest.
Det bästa är nog att handskas med en ångest i taget och tentan är det mest logiska eftersom den är imorgon. Trots det finner jag det svårt att bli motiverad att plugga till den. Antagligen för att den förhoppningsvis är min sista. Men kanske är det just därför jag inte har lust att plugga till den. Det är ju så nära slutet nu.
Istället får jag för mig att jag måste flyttstäda lägenheten, även fast det är ganska idiotiskt att göra det nu. Bättre att vänta tills jag flyttat ut alla saker innan jag börjar skura golv. Jag får för mig att jag inte kommer att hinna, även fast jag har en dryg vecka på mig. Men det är sån jag är, antar jag. Om inte allt är packat kvällen innan jag ska åka nånstans, blir jag jättestressad och får för mig att jag inte kommer att hinna packa det sista på morgonen. Även fast det bara gäller en tandborste.
Jag gillar ordning och reda och att planera långt i förväg. Det är nog därför minsta lilla sak ger mig ångest just nu. Allt är så osäkert.
Jag får nog skriva en lista på mina ångestar (en ångest, flera ångestar??) och sedan pricka av dem allteftersom jag reder ut dem. Imorgon kl 19 kan jag stryka tentaångesten! Alltid en liten tillfredsställelse.
Ångest över tentan.
Ångest över flytten, vilket för med sig ångest över hur jag ska få hem allt och ångest över städningen.
Ångest över sommaren.
Ångest över att jag inte fått jobb än.
Ångest över att alla andra verkar ha saker på gång förutom jag.
Ångest över att det är så fint väder och jag måste plugga.
Ångest över att jag har så mycket ångest.
Det bästa är nog att handskas med en ångest i taget och tentan är det mest logiska eftersom den är imorgon. Trots det finner jag det svårt att bli motiverad att plugga till den. Antagligen för att den förhoppningsvis är min sista. Men kanske är det just därför jag inte har lust att plugga till den. Det är ju så nära slutet nu.
Istället får jag för mig att jag måste flyttstäda lägenheten, även fast det är ganska idiotiskt att göra det nu. Bättre att vänta tills jag flyttat ut alla saker innan jag börjar skura golv. Jag får för mig att jag inte kommer att hinna, även fast jag har en dryg vecka på mig. Men det är sån jag är, antar jag. Om inte allt är packat kvällen innan jag ska åka nånstans, blir jag jättestressad och får för mig att jag inte kommer att hinna packa det sista på morgonen. Även fast det bara gäller en tandborste.
Jag gillar ordning och reda och att planera långt i förväg. Det är nog därför minsta lilla sak ger mig ångest just nu. Allt är så osäkert.
Jag får nog skriva en lista på mina ångestar (en ångest, flera ångestar??) och sedan pricka av dem allteftersom jag reder ut dem. Imorgon kl 19 kan jag stryka tentaångesten! Alltid en liten tillfredsställelse.
Jag ska sluta tjata... snart
Jag var och såg Indy igen. Såklart. Faktum är att den var bättre andra gången, för nu var jag inte lika uppspelt och kunde koppla av och bara njuta av filmen. Dessutom visste jag ju vad som skulle hända, så jag behövde inte sitta på helspänn, utan kunde se fram emot mina favoritscener och lägga märke till detaljer jag inte sett förra gången.
Det känns tryggt med en huvudkaraktär som redan är utvecklad och har en gedigen bakgrund. En bakgrund som vi till och med har sett. Det ger filmen ytterligare en nivå som man bara förstår om man är insatt. Därför tyckte jag lite synd om de två tjejerna jag hamnade bredvid. De verkade inte ha någon större koll och var mest förvirrade. Det allra mest roliga som inträffade var efter det att Indy sagt "I like Ike" och den ena tjejen viskar till den andra "Vem är det?", som om Ike skulle ha varit en karaktär i filmen. Jag visste inte om jag skulle skratta eller ge dem en historiebok.
Vad jag har upptäck är att många ogillar den här filmen för att den inte är trovärdig, med utomjordingarna och att Indy överlever en atombomb. Men när har filmerna någonsin varit helt trovärdiga? Tror någon på att en flera hundra år gammal riddare fortfarande skulle kunna leva? Eller att indier äter aphjärna och levande ormar? Eller att man kan sticka in handen genom bröstkorgen på någon och dra ut hjärtat? Fick jag välja skulle jag satsa på att det är större chans att en människa överlever ett kärnvapenprov, gömd i ett kylskåp, än att överleva utan ett hjärta.
Det känns tryggt med en huvudkaraktär som redan är utvecklad och har en gedigen bakgrund. En bakgrund som vi till och med har sett. Det ger filmen ytterligare en nivå som man bara förstår om man är insatt. Därför tyckte jag lite synd om de två tjejerna jag hamnade bredvid. De verkade inte ha någon större koll och var mest förvirrade. Det allra mest roliga som inträffade var efter det att Indy sagt "I like Ike" och den ena tjejen viskar till den andra "Vem är det?", som om Ike skulle ha varit en karaktär i filmen. Jag visste inte om jag skulle skratta eller ge dem en historiebok.
Vad jag har upptäck är att många ogillar den här filmen för att den inte är trovärdig, med utomjordingarna och att Indy överlever en atombomb. Men när har filmerna någonsin varit helt trovärdiga? Tror någon på att en flera hundra år gammal riddare fortfarande skulle kunna leva? Eller att indier äter aphjärna och levande ormar? Eller att man kan sticka in handen genom bröstkorgen på någon och dra ut hjärtat? Fick jag välja skulle jag satsa på att det är större chans att en människa överlever ett kärnvapenprov, gömd i ett kylskåp, än att överleva utan ett hjärta.
Kristalldödskallens rike
Filmen levde inte upp till mina förväntningar, men å andra sidan kunde den omöjligt göra det. Jag såg de gamla filmerna när jag var barn och då var jag inte så noga med handlingen. Huvudsaken var att den var rolig och full med action och äventyr.
Kristalldödskallens rike påminner i många aspekter om de gamla filmerna. Samma matinékänsla, samma stämning och samma humor, trots att den blir lite farsartad på sina ställen, och filmen är full av action. Den är till och med uppbyggd på samma vis som de första filmerna. Den börjar mitt i ett äventyr som Indy med nöd och näppe klarar sig ur. Sedan hoppar filmen till Marshall College och vi får en inblick i Indys liv som sitt alterego professor Jones. Därefter är det dags för själva skattjakten för att avslutas med diverse biljakter och övernaturliga saker. Skillnaden är att Indy är äldre, nazisterna har bytts ut mot ryssar och utomjordingar har ersatt de kristna artefakterna. Denna del av filmen är jag väldigt tveksam mot, men det får väl fungera.
Det ord som bäst kan sammanfatta filmen är nostalgi. Mycket av humorn bygger på att man ska ha kännedom om 50-talet och ha sett både de gamla filmerna samt serien Young Indiana Jones för att uppskatta den fullt ut. Återkopplingarna blir lite väl tydliga ibland, men jag erkänner att jag är en sucker för när filmmakarna flirtar med fansen. Speciellt uppskattat var att karaktären Sallah faktiskt fick vara med, i form av ett fotografi. Till och med Star Wars fick sin beskärda del när Indy säger "I have a bad feeling about this".
Det finns säkert en hel del dåliga saker att säga om filmen också, men jag skulle aldrig få för mig att klaga på Indiana Jones, lika lite som jag adrig skulle kunna säga något dåligt om Steven Spielberg (i min värld existerar inte 1941). Mannen med hatten och piskan är tillbaka, men både han och jag är äldre.
Kristalldödskallens rike påminner i många aspekter om de gamla filmerna. Samma matinékänsla, samma stämning och samma humor, trots att den blir lite farsartad på sina ställen, och filmen är full av action. Den är till och med uppbyggd på samma vis som de första filmerna. Den börjar mitt i ett äventyr som Indy med nöd och näppe klarar sig ur. Sedan hoppar filmen till Marshall College och vi får en inblick i Indys liv som sitt alterego professor Jones. Därefter är det dags för själva skattjakten för att avslutas med diverse biljakter och övernaturliga saker. Skillnaden är att Indy är äldre, nazisterna har bytts ut mot ryssar och utomjordingar har ersatt de kristna artefakterna. Denna del av filmen är jag väldigt tveksam mot, men det får väl fungera.
Det ord som bäst kan sammanfatta filmen är nostalgi. Mycket av humorn bygger på att man ska ha kännedom om 50-talet och ha sett både de gamla filmerna samt serien Young Indiana Jones för att uppskatta den fullt ut. Återkopplingarna blir lite väl tydliga ibland, men jag erkänner att jag är en sucker för när filmmakarna flirtar med fansen. Speciellt uppskattat var att karaktären Sallah faktiskt fick vara med, i form av ett fotografi. Till och med Star Wars fick sin beskärda del när Indy säger "I have a bad feeling about this".
Det finns säkert en hel del dåliga saker att säga om filmen också, men jag skulle aldrig få för mig att klaga på Indiana Jones, lika lite som jag adrig skulle kunna säga något dåligt om Steven Spielberg (i min värld existerar inte 1941). Mannen med hatten och piskan är tillbaka, men både han och jag är äldre.