Jennie mot världen

Jag var och såg Indy igen. Såklart. Faktum är att den var bättre andra gången, för nu var jag inte lika uppspelt och kunde koppla av och bara njuta av filmen. Dessutom visste jag ju vad som skulle hända, så jag behövde inte sitta på helspänn, utan kunde se fram emot mina favoritscener och lägga märke till detaljer jag inte sett förra gången.

Det känns tryggt med en huvudkaraktär som redan är utvecklad och har en gedigen bakgrund. En bakgrund som vi till och med har sett. Det ger filmen ytterligare en nivå som man bara förstår om man är insatt. Därför tyckte jag lite synd om de två tjejerna jag hamnade bredvid. De verkade inte ha någon större koll och var mest förvirrade. Det allra mest roliga som inträffade var efter det att Indy sagt "I like Ike" och den ena tjejen viskar till den andra "Vem är det?", som om Ike skulle ha varit en karaktär i filmen. Jag visste inte om jag skulle skratta eller ge dem en historiebok.

Vad jag har upptäck är att många ogillar den här filmen för att den inte är trovärdig, med utomjordingarna och att Indy överlever en atombomb. Men när har filmerna någonsin varit helt trovärdiga? Tror någon på att en flera hundra år gammal riddare fortfarande skulle kunna leva? Eller att indier äter aphjärna och levande ormar? Eller att man kan sticka in handen genom bröstkorgen på någon och dra ut hjärtat? Fick jag välja skulle jag satsa på att det är större chans att en människa överlever ett kärnvapenprov, gömd i ett kylskåp, än att överleva utan ett hjärta.