Let it rain
Nu har jag garderat mig mot regn. En stor investering har lagts på nya regnkläder och nya skor av gore-tex. Det var nog på tiden för hittills har jag "lånat" min lillebrors regnställ som mest liknat ett tält på mig.
Och mina skor... Nerslitna sulor och hål. Märks det att jag aldrig köper skor?
Jag vill vara en sån som älskar skor och tro mig, jag har verkligen försökt. Jag har gått in i många skoaffärer i tron att jag ska hitta ett par Sex and the City-skor som jag sedan kan gå omkring i helt obesvärat. Verkligheten ser sällan ut så. Jag har skämt bort mina fötter med gymnastikskor med dämpning och allt vad det nu är, så de vägrar gå i nånting annat. Jag har nog dömt mig själv till att för alltid gå i gåriktiga skor. Visst är dem sköna, men mina fötter lär nog aldrig bli moderiktiga.
Och mina skor... Nerslitna sulor och hål. Märks det att jag aldrig köper skor?
Jag vill vara en sån som älskar skor och tro mig, jag har verkligen försökt. Jag har gått in i många skoaffärer i tron att jag ska hitta ett par Sex and the City-skor som jag sedan kan gå omkring i helt obesvärat. Verkligheten ser sällan ut så. Jag har skämt bort mina fötter med gymnastikskor med dämpning och allt vad det nu är, så de vägrar gå i nånting annat. Jag har nog dömt mig själv till att för alltid gå i gåriktiga skor. Visst är dem sköna, men mina fötter lär nog aldrig bli moderiktiga.
Kan fläckar ge fläckar?
Denna sommar har mycket tid gått åt till att måla sommarstugan. Det har resulterat i färgfläckar lite överallt; på armar, ben, byxor och skor. Förvånansvärt nog har mina tröjor alltid klarat sig. Med detta i åtanke bestämde jag mig för att vara lat och inte byta om till någon av mina vanliga målartröjor, när vi senast åkte ut till sommarstugan (ni förstår vartåt detta barkar?). Det var egentligen ingen fin tröja jag hade på mig, men ändå en som jag gärna vill kunna använda i vardagligt bruk utanför hemmet.
I enlighet med Murphys lag så fick jag självklart denna gång en färgfläck på tröjan (ni hade rätt!). Just när jag som bäst höll på att sörja tröjans degradering till slappbruk, fick jag syn på flaskan med lacknafta. Vi använder ju den vätskan för att rengöra penslarna och den fungerar utmärkt till att få bort fläckar från händerna. Om den nu fungerar till hud, så varför inte till tyg, tänkte jag och gjorde slag i saken.
Olyckligtvis visar det sig att lacknaftan i sig fläckade ner tröjan. Med en ännu större fläck!
Nu ligger mitt sista hopp hos tvättmaskinen.
I enlighet med Murphys lag så fick jag självklart denna gång en färgfläck på tröjan (ni hade rätt!). Just när jag som bäst höll på att sörja tröjans degradering till slappbruk, fick jag syn på flaskan med lacknafta. Vi använder ju den vätskan för att rengöra penslarna och den fungerar utmärkt till att få bort fläckar från händerna. Om den nu fungerar till hud, så varför inte till tyg, tänkte jag och gjorde slag i saken.
Olyckligtvis visar det sig att lacknaftan i sig fläckade ner tröjan. Med en ännu större fläck!
Nu ligger mitt sista hopp hos tvättmaskinen.
Skogens guld
Kantarellplockandet måste nog vara vår motsvarighet till guldletandet i Amerika. Tänk er den känslan när man ser nåt gult bland mossan i skogen och förhoppningen om att det inte är ett visset löv som försöker att förvilla en. Och har man väl hittat en svamp så brukar man ofta hitta flera, på samma sätt som när en guldletare vaskar fram ett guldkorn. Chansen finns ju att han har råkat på en hel guldåder.
Jag har upptäckt att alla är väldigt hemlighetsfulla med sitt svampplockade. Ingen vill erkänna att de hittat kantareller, utan de smyger runt i skogen och försöker undvika nyfikna ögon från grannarna. Om ämnet kantarellplockning kommer upp kan man se hur människorna börja skruva på sig besvärat och ge undvikande svar. Ingen vill bekräfta att de första kantarellerna har börjat dyka upp med risk för att de lika snabbt kommer att försvinna. Alla vill nämligen vara först till svampställena och hittar de nåt nytt ställe håller de tyst om det som om det vore en statshemlighet. Kanske att de kan föra hemligheten vidare till sina barn när de ligger på sin dödsbädd (om barnen såklart lovar att aldrig berätta det för någon annan).
Guld eller inte, det råder en riktig rivalitet bland grannarna om vem som får kantarellerna. En rivalitet som ingen vill erkänna, men ändå är så uppenbar. Ungefär som elefanten i rummet.
Med detta inlägg kanske ni undrar ifall jag har hittat några kantareller än.
That's a secret I'll never tell!
Jag har upptäckt att alla är väldigt hemlighetsfulla med sitt svampplockade. Ingen vill erkänna att de hittat kantareller, utan de smyger runt i skogen och försöker undvika nyfikna ögon från grannarna. Om ämnet kantarellplockning kommer upp kan man se hur människorna börja skruva på sig besvärat och ge undvikande svar. Ingen vill bekräfta att de första kantarellerna har börjat dyka upp med risk för att de lika snabbt kommer att försvinna. Alla vill nämligen vara först till svampställena och hittar de nåt nytt ställe håller de tyst om det som om det vore en statshemlighet. Kanske att de kan föra hemligheten vidare till sina barn när de ligger på sin dödsbädd (om barnen såklart lovar att aldrig berätta det för någon annan).
Guld eller inte, det råder en riktig rivalitet bland grannarna om vem som får kantarellerna. En rivalitet som ingen vill erkänna, men ändå är så uppenbar. Ungefär som elefanten i rummet.
Med detta inlägg kanske ni undrar ifall jag har hittat några kantareller än.
That's a secret I'll never tell!
Lejonet Christian
Jag såg detta klipp för flera månader sedan och jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. Häromdagen blev jag påmind om det igen, när M pratade om någonting hon sett på TV4-nyheterna, som lät väldigt likt denna scen. Faktum var att det till och med var samma klipp, men varför det helt plötsligt visas på nyheterna, vet jag inte.
Nåväl, här är det i alla fall. Och jag utmanar er att se det, utan att bli tårögda!
Nåväl, här är det i alla fall. Och jag utmanar er att se det, utan att bli tårögda!
Recension av Clone Wars
Jag ska väl försöka mig på att recensera Clone Wars, även om jag helt omöjligt kan vara opartisk. Innan filmen hade jag inte vågat hoppats på allt för mycket, för det slutar bara med att man blir besviken (som med Indy IV. Efter första visningen kände jag mig lite sviken, men efter andra, när jag inte var riktigt lika uppspelt, tyckte jag att filmen var riktigt bra). Hursomhelst, jag ville att den skulle vara underhållande, snygg och göra mig sugen på att se serien. Och filmen uppfyllde alla dem sakerna.
Inledningsvis saknar filmen den typiska rullningstexten och det spelas någon annorlunda variant på Star Wars-temat. Varför vet jag inte. Kanske har det nåt att göra med copyright, eftersom det inte är John Williams som gör musiken. Eller också ville den nya kompositören helt enkelt göra något eget. Avsaknaden av rullningstexten kan jag i och för sig förstå, eftersom filmen egentligen är en TV-serie och måste anpassas därefter. Jag gillade musiken, trots att den var så pass olik originalmusiken. Mycket mordernare och rockigare. Fast jag måste lyssna på den några gånger självständigt från filmen, innan jag kan ge ett slutligt omdöme. I inledningen har filmen också en berättarröst, förmodligen för att ersätta rullningstexten. Det kändes annorlunda, men jag tror det kan fungera. Det gav en känsla av såna där propagandafilmer från andra världskriget.
Handlingen kan jag nog inte ge så mycket för. Än så länge kan jag inte riktigt se hur den ska kunna passa in i allt annat som det redan har skrivits om. Klonkrigen är nog en ganska riskabel tid att visa, eftersom det redan finns så oerhört mycket skrivet om det. Hur serien än blir, så kommer det ju alltid att vara någonting som motsäger böckerna. Och att Jabba the Hutt skulle ha en son? Som han dessutom kallar för "pumpkin muffin"? Det är jag mycket tveksam till. Och vart tar lille Stinky vägen sen? Min teori är att han helt enkelt blir uppäten av Jabba.
En annan karaktär jag är tveksam till är Ashoka. Jag vet inte om det beror på att jag inte tror på att Anakin skulle ha haft en padawan, eller om jag helt enkelt inte gillar Ashoka. Det verkar ganska otroligt att Anakin skulle ha haft en lärling som det sedan inte nämns ett ord om. Särskilt eftersom Anakin har svårt för att släppa folk. Ashoka verkar dessutom alldeles för duktig och erfaren för att precis ha blivit en padawan. Hon borde egentligen aldrig ha klarat av att kämpa mot Ventress med livet i behåll.
Anakin och Obi Wan var väldigt karaktärslika. Äntligen fick man se Obi Wan som "the negotiator"! Även Anakin var väldigt bra gjord. Alla hans reaktioner kändes rätt, speciellt de som var relaterade till Tatooine.
För mig gör det inget att det var väldigt många krigsscener. Det är ju dem jag har sett fram emot. Dessutom har klonerna fått mer utrymme och personlighet. Jag gillade verkligen Cody och Rex. Detta kommer att ge Order 66 ytterligare en dimension.
Stridsdroiderna har aldrig varit så korkade som i denna film och på vissa ställen blir det överdrivet. Vad är det för droid som inte kan hålla reda på siffror? Men jag måste erkänna att jag skrattade åt dem vid flera ställen. Droidhumorn är nog ändå bättre i denna film än i de tre tidigare (behöver jag nämna Threepio i droidfabriken?).
Överlag tror jag att serien har stora potential och den är redan långt mycket bättre än Tartakovskys Clone Wars. Den är snyggt gjord och underhållande
Inledningsvis saknar filmen den typiska rullningstexten och det spelas någon annorlunda variant på Star Wars-temat. Varför vet jag inte. Kanske har det nåt att göra med copyright, eftersom det inte är John Williams som gör musiken. Eller också ville den nya kompositören helt enkelt göra något eget. Avsaknaden av rullningstexten kan jag i och för sig förstå, eftersom filmen egentligen är en TV-serie och måste anpassas därefter. Jag gillade musiken, trots att den var så pass olik originalmusiken. Mycket mordernare och rockigare. Fast jag måste lyssna på den några gånger självständigt från filmen, innan jag kan ge ett slutligt omdöme. I inledningen har filmen också en berättarröst, förmodligen för att ersätta rullningstexten. Det kändes annorlunda, men jag tror det kan fungera. Det gav en känsla av såna där propagandafilmer från andra världskriget.
Handlingen kan jag nog inte ge så mycket för. Än så länge kan jag inte riktigt se hur den ska kunna passa in i allt annat som det redan har skrivits om. Klonkrigen är nog en ganska riskabel tid att visa, eftersom det redan finns så oerhört mycket skrivet om det. Hur serien än blir, så kommer det ju alltid att vara någonting som motsäger böckerna. Och att Jabba the Hutt skulle ha en son? Som han dessutom kallar för "pumpkin muffin"? Det är jag mycket tveksam till. Och vart tar lille Stinky vägen sen? Min teori är att han helt enkelt blir uppäten av Jabba.
En annan karaktär jag är tveksam till är Ashoka. Jag vet inte om det beror på att jag inte tror på att Anakin skulle ha haft en padawan, eller om jag helt enkelt inte gillar Ashoka. Det verkar ganska otroligt att Anakin skulle ha haft en lärling som det sedan inte nämns ett ord om. Särskilt eftersom Anakin har svårt för att släppa folk. Ashoka verkar dessutom alldeles för duktig och erfaren för att precis ha blivit en padawan. Hon borde egentligen aldrig ha klarat av att kämpa mot Ventress med livet i behåll.
Anakin och Obi Wan var väldigt karaktärslika. Äntligen fick man se Obi Wan som "the negotiator"! Även Anakin var väldigt bra gjord. Alla hans reaktioner kändes rätt, speciellt de som var relaterade till Tatooine.
För mig gör det inget att det var väldigt många krigsscener. Det är ju dem jag har sett fram emot. Dessutom har klonerna fått mer utrymme och personlighet. Jag gillade verkligen Cody och Rex. Detta kommer att ge Order 66 ytterligare en dimension.
Stridsdroiderna har aldrig varit så korkade som i denna film och på vissa ställen blir det överdrivet. Vad är det för droid som inte kan hålla reda på siffror? Men jag måste erkänna att jag skrattade åt dem vid flera ställen. Droidhumorn är nog ändå bättre i denna film än i de tre tidigare (behöver jag nämna Threepio i droidfabriken?).
Överlag tror jag att serien har stora potential och den är redan långt mycket bättre än Tartakovskys Clone Wars. Den är snyggt gjord och underhållande
Ericsberg
Idag har jag varit på Ericsbergs slott för en visning av deras trädgård. Jag får erkänna att jag inte var där så mycket för den botaniska delen, utan mer för labyrintens skull. Jag fick stå ut med lite prat från trädgårdsmästaren om diverse träd och annat som fanns i rosenträdgården, barockträdgården och alla andra någonting-trädgårdar, innan vi äntligen kom till labyrinten. Den såg inte så stor ut, men vi irrade ändå runt i den ett bra tag innan vi lyckades hitta mitten. Hela tiden hade jag filmen the Shining i bakhuvudet och jag var ganska glad över att det dels var sommar och dels mitt på dagen.
Vi fick dessutom reda på att det är familjen Bonde som sedan 200 år bor på Eriksberg. Jag blev lite besviken, för jag hade förväntat mig något förnämare namn såsom Gyllenhielm, von Blånäsa eller dylikt. Bonde låter ju som ett soldatnamn, typ Rask eller Frisk (självklart vet jag ju att Bonde är en adelsfamilj, men var kommer namnet ifrån?).
EDIT: Aha! Efter lite googlande visar det sig att slottet började byggas av en Gyllenstierna, och färdigställdes en en von Yxkull. Nu börjar det likna nåt!
Vi fick dessutom reda på att det är familjen Bonde som sedan 200 år bor på Eriksberg. Jag blev lite besviken, för jag hade förväntat mig något förnämare namn såsom Gyllenhielm, von Blånäsa eller dylikt. Bonde låter ju som ett soldatnamn, typ Rask eller Frisk (självklart vet jag ju att Bonde är en adelsfamilj, men var kommer namnet ifrån?).
EDIT: Aha! Efter lite googlande visar det sig att slottet började byggas av en Gyllenstierna, och färdigställdes en en von Yxkull. Nu börjar det likna nåt!