Jennie mot världen

Just nu verkar allt ge mig ångest.

Ångest över tentan.

Ångest över flytten, vilket för med sig ångest över hur jag ska få hem allt och ångest över städningen.

Ångest över sommaren.

Ångest över att jag inte fått jobb än.

Ångest över att alla andra verkar ha saker på gång förutom jag.

Ångest över att det är så fint väder och jag måste plugga.

Ångest över att jag har så mycket ångest.

Det bästa är nog att handskas med en ångest i taget och tentan är det mest logiska eftersom den är imorgon. Trots det finner jag det svårt att bli motiverad att plugga till den. Antagligen för att den förhoppningsvis är min sista. Men kanske är det just därför jag inte har lust att plugga till den. Det är ju så nära slutet nu.

Istället får jag för mig att jag måste flyttstäda lägenheten, även fast det är ganska idiotiskt att göra det nu. Bättre att vänta tills jag flyttat ut alla saker innan jag börjar skura golv. Jag får för mig att jag inte kommer att hinna, även fast jag har en dryg vecka på mig. Men det är sån jag är, antar jag. Om inte allt är packat kvällen innan jag ska åka nånstans, blir jag jättestressad och får för mig att jag inte kommer att hinna packa det sista på morgonen. Även fast det bara gäller en tandborste.

Jag gillar ordning och reda och att planera långt i förväg. Det är nog därför minsta lilla sak ger mig ångest just nu. Allt är så osäkert.

Jag får nog skriva en lista på mina ångestar (en ångest, flera ångestar??) och sedan pricka av dem allteftersom jag reder ut dem. Imorgon kl 19 kan jag stryka tentaångesten! Alltid en liten tillfredsställelse.