Jennie mot världen

I vår hästhage har vi en vattenpump som hästarna själva kan använda utifall att vattnet i badkaret skulle ta slut för dem. Jag tänkte att jag skulle vara snäll och visa ena hästen Stinta hur den fungerar genom att pumpa lite vatten åt henne. Hon drack glatt upp vattnet och när det var slut såg hon uppfordrande på mig. Jaha, tänkte jag, och pumpade lite mer vatten åt henne. Återigen drack hon upp det och återigen tittade hon uppfordrande på mig. Jag såg på henne att hon egentligen hade förstått hur pumpen fungerade, men hon ville inte ödsla någon energi på att använda den själv.

Lata häst.

Hon är alldeles för smart för sitt eget bästa. Varför pumpa själv när hon vet att jag gör det åt henne?

Och så är det vår hund Meggie. Föräldrarna har varit bortresta men kom hem igen igår kväll. Helt plötsligt fick Meggie så ont i tassen att hon haltade. Mamma ojade sig såklart väldigt mycket över henne. En timme senare mådde hon mirakulöst bättre igen, men så fort hon såg att jag tittade på henne återkom värken.

Jojo.

Vem har någonsin sagt att djur är dumma och saknar personlighet? 

Fan.

Bara för att jag plötsligt fick lust att åka hem till mina föräldrar så kan jag inte göra det. Jävla posten. Eller Adlibris. Jag struntar i vilket, bara jag får skylla på nån.

Det måste vara ödets ironi. Det är inte så ofta jag känner för att åka hem, men just nu finns det inte så mycket att göra här och då spenderar jag hellre tiden på landet. Men då kommer posten och sparkar mig på smalbenet.

Eller Adlibris.

Vilket som.

Jag väntar en bok som borde ha kommit i måndags, men nån har klantat sig och leveransen har inte kommit än. Och fakturan ligger tillsammans med boken. Jag kan alltså inte åka hem förrän jag har fått boken och kan betala den.

Fan.

Jag vet inte ens om jag vill ha boken längre.

Jävla posten. Eller Adlibris. Spela roll.

Idag har jag ingenting att säga. Vissa dagar är så. Kanske skrek jag för mycket i helgen? Jag undrar om jag skulle kunna gå en hel dag utan att säga någonting.

Förmodligen.

Ifall jag stannar på mitt rum och stänger av mobilen.

Fast äsch, jag tror jag drar på winamp-spelaren och sjunger till Monsoon en gång till.

Konsertbiljetterna införskaffades i november. Tågbiljetterna i maj. Boendet i juni. I helgen var det äntligen dags för det vi väntat på så länge. Robbie Williams konsert i Göteborg! Hela staden var invaderad av ivriga fans. Det fanns bara ett konversationsämne och ingen annan musik existerade i affärerna. Löpsedlarna handlade bara om en sak. Robbie är i Sverige.

 Vi kom till Ullevi ganska sent, lite mer än två timmar innan konserten skulle börja, men trots det kom vi in i den avgränsade delen närmast scenen. Sedan var det bara att slå sig ner på marken, försöka göra det så bekvämt som möjligt, stå ut med den fruktansvärda solen och vänta. Jag är glad över att sommaren är här och jag hade absolut inte velat att det skulle ha regnat, men solen var verkligen obarmhärtig. Det fanns ingen skugga, det var trångt och mitt vatten tog slut ganska fort. Av rädsla för att bli av med min plats kunde jag ju heller inte gå iväg för att köpa mer. 

Tre timmar senare kom förbandet, Basement Jaxx , som vi otåligt fick lyssna på. De gjorde sitt bästa för att värma upp publiken, men i ärlighetens namn behövdes inte det. Vi var redan så uppspelta att det både räckte och blev över. 

När de hade lämnat scenen fick vi återigen vänta. Jag förstår att de måste ändra saker på scenen och allt vad de nu gör, men är det nödvändigt med alla dessa väntetider? Vi lyckades i alla fall fördriva tiden genom att påheja läktarna som gjorde vågen, men efter tio varv hade det mist sin charm. Läktaren tröttnade också och vi började istället enhälligt att ropa Robbies namn i hopp om att det skulle påskynda artistens uppdykande på scenen. Långt om länge började saker äntligen hända på scenen. Lampor blinkade, fyrverkerier sköts upp och musiken satte igång. Plötsligt stod han bara där. Han hade verkligen dykt upp. Genom golvet för att vara mer exakt, bara några meter från där vi stod. Publiken verkade gå tillbaka flera steg i utvecklingen och tillförlita sig på våra naturliga instinkter, nämligen att skrika och hoppa. Det var positivt att veta att jag kunde stå så nära Robbie utan att slänga mig om halsen på honom och släpa med mig honom hem till min grotta, eh, mitt rum. Fast jag kastades framåt varje gång han var vid vår del av scenen, mer eller mindre ofrivilligt. 

Vi fick njuta av två timmar ren underhållning. Robbie sjöng sina mest kända låtar och bakade in ett swingnummer mitt i. Kritikerna verkar ha hatat detta, men jag tyckte ändå att det var roligt. Möjligtvis är jag lite subjektiv. Robbie fick chans att tramsa sig hur mycket han ville tillsammans med sin ”best mate” till min stora förtjusning. Jag kanske inte gillar just den musiken så mycket, men roligt var det.  

Mellansnacket med publiken var det vanliga. Robbie uppmärksammade vissa tjejer som på något sätt utmärkte sig genom att hålla upp plakat eller skrivit något på sig själva och gjorde samtidigt ohämmat mycket reklam för hotellet han bodde på. Han uppmanade publiken att inte ta droger, men om vi hade några fick vi gärna komma till hans hotellrum. Faktum är att han bjöd in hela publiken på efterfest, men jag läste i tidningen att Robbie tydligen gått och lagt sig efter konserten och därmed somnat ifrån ”festen”. Vilket antiklimax. Vi gick faktiskt till hotellet och utestället där han tydligen festade av en ren slump. Tyvärr skilde det en dag och förmodligen en massa vakter mellan oss och Robbie. 

Extranumren var verkligen något extra. Fyrverkerier, eldsflammor och ännu en storslagen entré. Denna gång från 30 meter upp i luften. Om någon vet hur man underhåller en publik så är det Robbie Williams. Det är inte för inte som en av hans mest kända låtar heter ”Let me entertain you”. Och vad annat är hans ständiga kontakt med publiken. Han lyckas framföra sina låtar, samtidigt som han lånar en persons solglasögon eller tar kort på sig själv med en kamera som någon slänger upp. Men skulle han tappa bort sig i låttexten gör inte det något. Vi kan också texten. Tyvärr tog konserten slut alldeles för fort och det var snart dags att bege sig till vandrarhemmet igen. Jag trodde att jag skulle flyta på moln i flera veckor efter konserten, men just nu känns vardagen bara extra tråkig. Men jag har sett Robbie!