Jennie mot världen

Kantarellplockandet måste nog vara vår motsvarighet till guldletandet i Amerika. Tänk er den känslan när man ser nåt gult bland mossan i skogen och förhoppningen om att det inte är ett visset löv som försöker att förvilla en. Och har man väl hittat en svamp så brukar man ofta hitta flera, på samma sätt som när en guldletare vaskar fram ett guldkorn. Chansen finns ju att han har råkat på en hel guldåder.

Jag har upptäckt att alla är väldigt hemlighetsfulla med sitt svampplockade. Ingen vill erkänna att de hittat kantareller, utan de smyger runt i skogen och försöker undvika nyfikna ögon från grannarna. Om ämnet kantarellplockning kommer upp kan man se hur människorna börja skruva på sig besvärat och ge undvikande svar. Ingen vill bekräfta att de första kantarellerna har börjat dyka upp med risk för att de lika snabbt kommer att försvinna. Alla vill nämligen vara först till svampställena och hittar de nåt nytt ställe håller de tyst om det som om det vore en statshemlighet. Kanske att de kan föra hemligheten vidare till sina barn när de ligger på sin dödsbädd (om barnen såklart lovar att aldrig berätta det för någon annan).

Guld eller inte, det råder en riktig rivalitet bland grannarna om vem som får kantarellerna. En rivalitet som ingen vill erkänna, men ändå är så uppenbar. Ungefär som elefanten i rummet.

Med detta inlägg kanske ni undrar ifall jag har hittat några kantareller än.

That's a secret I'll never tell!