Kristalldödskallens rike
Filmen levde inte upp till mina förväntningar, men å andra sidan kunde den omöjligt göra det. Jag såg de gamla filmerna när jag var barn och då var jag inte så noga med handlingen. Huvudsaken var att den var rolig och full med action och äventyr.
Kristalldödskallens rike påminner i många aspekter om de gamla filmerna. Samma matinékänsla, samma stämning och samma humor, trots att den blir lite farsartad på sina ställen, och filmen är full av action. Den är till och med uppbyggd på samma vis som de första filmerna. Den börjar mitt i ett äventyr som Indy med nöd och näppe klarar sig ur. Sedan hoppar filmen till Marshall College och vi får en inblick i Indys liv som sitt alterego professor Jones. Därefter är det dags för själva skattjakten för att avslutas med diverse biljakter och övernaturliga saker. Skillnaden är att Indy är äldre, nazisterna har bytts ut mot ryssar och utomjordingar har ersatt de kristna artefakterna. Denna del av filmen är jag väldigt tveksam mot, men det får väl fungera.
Det ord som bäst kan sammanfatta filmen är nostalgi. Mycket av humorn bygger på att man ska ha kännedom om 50-talet och ha sett både de gamla filmerna samt serien Young Indiana Jones för att uppskatta den fullt ut. Återkopplingarna blir lite väl tydliga ibland, men jag erkänner att jag är en sucker för när filmmakarna flirtar med fansen. Speciellt uppskattat var att karaktären Sallah faktiskt fick vara med, i form av ett fotografi. Till och med Star Wars fick sin beskärda del när Indy säger "I have a bad feeling about this".
Det finns säkert en hel del dåliga saker att säga om filmen också, men jag skulle aldrig få för mig att klaga på Indiana Jones, lika lite som jag adrig skulle kunna säga något dåligt om Steven Spielberg (i min värld existerar inte 1941). Mannen med hatten och piskan är tillbaka, men både han och jag är äldre.
Kristalldödskallens rike påminner i många aspekter om de gamla filmerna. Samma matinékänsla, samma stämning och samma humor, trots att den blir lite farsartad på sina ställen, och filmen är full av action. Den är till och med uppbyggd på samma vis som de första filmerna. Den börjar mitt i ett äventyr som Indy med nöd och näppe klarar sig ur. Sedan hoppar filmen till Marshall College och vi får en inblick i Indys liv som sitt alterego professor Jones. Därefter är det dags för själva skattjakten för att avslutas med diverse biljakter och övernaturliga saker. Skillnaden är att Indy är äldre, nazisterna har bytts ut mot ryssar och utomjordingar har ersatt de kristna artefakterna. Denna del av filmen är jag väldigt tveksam mot, men det får väl fungera.
Det ord som bäst kan sammanfatta filmen är nostalgi. Mycket av humorn bygger på att man ska ha kännedom om 50-talet och ha sett både de gamla filmerna samt serien Young Indiana Jones för att uppskatta den fullt ut. Återkopplingarna blir lite väl tydliga ibland, men jag erkänner att jag är en sucker för när filmmakarna flirtar med fansen. Speciellt uppskattat var att karaktären Sallah faktiskt fick vara med, i form av ett fotografi. Till och med Star Wars fick sin beskärda del när Indy säger "I have a bad feeling about this".
Det finns säkert en hel del dåliga saker att säga om filmen också, men jag skulle aldrig få för mig att klaga på Indiana Jones, lika lite som jag adrig skulle kunna säga något dåligt om Steven Spielberg (i min värld existerar inte 1941). Mannen med hatten och piskan är tillbaka, men både han och jag är äldre.
Kommentarer
Trackback