Dagens ämne: Ångest
Just nu verkar allt ge mig ångest.
Ångest över tentan.
Ångest över flytten, vilket för med sig ångest över hur jag ska få hem allt och ångest över städningen.
Ångest över sommaren.
Ångest över att jag inte fått jobb än.
Ångest över att alla andra verkar ha saker på gång förutom jag.
Ångest över att det är så fint väder och jag måste plugga.
Ångest över att jag har så mycket ångest.
Det bästa är nog att handskas med en ångest i taget och tentan är det mest logiska eftersom den är imorgon. Trots det finner jag det svårt att bli motiverad att plugga till den. Antagligen för att den förhoppningsvis är min sista. Men kanske är det just därför jag inte har lust att plugga till den. Det är ju så nära slutet nu.
Istället får jag för mig att jag måste flyttstäda lägenheten, även fast det är ganska idiotiskt att göra det nu. Bättre att vänta tills jag flyttat ut alla saker innan jag börjar skura golv. Jag får för mig att jag inte kommer att hinna, även fast jag har en dryg vecka på mig. Men det är sån jag är, antar jag. Om inte allt är packat kvällen innan jag ska åka nånstans, blir jag jättestressad och får för mig att jag inte kommer att hinna packa det sista på morgonen. Även fast det bara gäller en tandborste.
Jag gillar ordning och reda och att planera långt i förväg. Det är nog därför minsta lilla sak ger mig ångest just nu. Allt är så osäkert.
Jag får nog skriva en lista på mina ångestar (en ångest, flera ångestar??) och sedan pricka av dem allteftersom jag reder ut dem. Imorgon kl 19 kan jag stryka tentaångesten! Alltid en liten tillfredsställelse.
Ångest över tentan.
Ångest över flytten, vilket för med sig ångest över hur jag ska få hem allt och ångest över städningen.
Ångest över sommaren.
Ångest över att jag inte fått jobb än.
Ångest över att alla andra verkar ha saker på gång förutom jag.
Ångest över att det är så fint väder och jag måste plugga.
Ångest över att jag har så mycket ångest.
Det bästa är nog att handskas med en ångest i taget och tentan är det mest logiska eftersom den är imorgon. Trots det finner jag det svårt att bli motiverad att plugga till den. Antagligen för att den förhoppningsvis är min sista. Men kanske är det just därför jag inte har lust att plugga till den. Det är ju så nära slutet nu.
Istället får jag för mig att jag måste flyttstäda lägenheten, även fast det är ganska idiotiskt att göra det nu. Bättre att vänta tills jag flyttat ut alla saker innan jag börjar skura golv. Jag får för mig att jag inte kommer att hinna, även fast jag har en dryg vecka på mig. Men det är sån jag är, antar jag. Om inte allt är packat kvällen innan jag ska åka nånstans, blir jag jättestressad och får för mig att jag inte kommer att hinna packa det sista på morgonen. Även fast det bara gäller en tandborste.
Jag gillar ordning och reda och att planera långt i förväg. Det är nog därför minsta lilla sak ger mig ångest just nu. Allt är så osäkert.
Jag får nog skriva en lista på mina ångestar (en ångest, flera ångestar??) och sedan pricka av dem allteftersom jag reder ut dem. Imorgon kl 19 kan jag stryka tentaångesten! Alltid en liten tillfredsställelse.
Jag ska sluta tjata... snart
Jag var och såg Indy igen. Såklart. Faktum är att den var bättre andra gången, för nu var jag inte lika uppspelt och kunde koppla av och bara njuta av filmen. Dessutom visste jag ju vad som skulle hända, så jag behövde inte sitta på helspänn, utan kunde se fram emot mina favoritscener och lägga märke till detaljer jag inte sett förra gången.
Det känns tryggt med en huvudkaraktär som redan är utvecklad och har en gedigen bakgrund. En bakgrund som vi till och med har sett. Det ger filmen ytterligare en nivå som man bara förstår om man är insatt. Därför tyckte jag lite synd om de två tjejerna jag hamnade bredvid. De verkade inte ha någon större koll och var mest förvirrade. Det allra mest roliga som inträffade var efter det att Indy sagt "I like Ike" och den ena tjejen viskar till den andra "Vem är det?", som om Ike skulle ha varit en karaktär i filmen. Jag visste inte om jag skulle skratta eller ge dem en historiebok.
Vad jag har upptäck är att många ogillar den här filmen för att den inte är trovärdig, med utomjordingarna och att Indy överlever en atombomb. Men när har filmerna någonsin varit helt trovärdiga? Tror någon på att en flera hundra år gammal riddare fortfarande skulle kunna leva? Eller att indier äter aphjärna och levande ormar? Eller att man kan sticka in handen genom bröstkorgen på någon och dra ut hjärtat? Fick jag välja skulle jag satsa på att det är större chans att en människa överlever ett kärnvapenprov, gömd i ett kylskåp, än att överleva utan ett hjärta.
Det känns tryggt med en huvudkaraktär som redan är utvecklad och har en gedigen bakgrund. En bakgrund som vi till och med har sett. Det ger filmen ytterligare en nivå som man bara förstår om man är insatt. Därför tyckte jag lite synd om de två tjejerna jag hamnade bredvid. De verkade inte ha någon större koll och var mest förvirrade. Det allra mest roliga som inträffade var efter det att Indy sagt "I like Ike" och den ena tjejen viskar till den andra "Vem är det?", som om Ike skulle ha varit en karaktär i filmen. Jag visste inte om jag skulle skratta eller ge dem en historiebok.
Vad jag har upptäck är att många ogillar den här filmen för att den inte är trovärdig, med utomjordingarna och att Indy överlever en atombomb. Men när har filmerna någonsin varit helt trovärdiga? Tror någon på att en flera hundra år gammal riddare fortfarande skulle kunna leva? Eller att indier äter aphjärna och levande ormar? Eller att man kan sticka in handen genom bröstkorgen på någon och dra ut hjärtat? Fick jag välja skulle jag satsa på att det är större chans att en människa överlever ett kärnvapenprov, gömd i ett kylskåp, än att överleva utan ett hjärta.