Jennie mot världen

Jag har fått en alldeles egen stalker! Inte en särskilt diskret förföljare, men likväl någon som bestämt sig för att följa varje steg jag tar. Väldigt spännande!

Nåja, nu råkar min förföljare vara familjens hund, men det är ändå något jag aldrig varit med om förut. När jag var yngre var min katt beroende av mig, men hon var alldeles för smart för att springa mig i hälarna hela tiden. Hon satte sig prompt på golvet i mitt rum och skrek tills jag kom upp till henne. Det kunde bli lite krävande ibland när jag inte ens fick gå på toaletten utan att hon bestämt ropade efter mig. Hunden och jag har aldrig haft den relationen. Snarare tvärtom. Hon vet om att jag är en kattmänniska och därför har det alltid varit lite spänt mellan oss. Men vi har en tyst överenskommelse: jag föredrar katterna och hon föredrar mamma, men så länge vi båda är medvetna om det så kan vi dra jämt.

Nu helt plötsligt har allt förändrats och hon har utsett mig till ledaren när den ordinarie ledaren i hushållet är bortrest (mamma). Jag har ganska roligt åt det. Det är som att ha en egen liten fanclub och det är bäst att jag njuter av det så länge det varar. Så fort mamma kommer tillbaka överger hon mig nog lika fort som hon glufsar i sig en köttbulle.

Men kanske att hon och jag kommer fram till en ny överenskommelse efter detta: vi fungerar bra ihop så länge inte katterna eller mamma är i närheten.