Jennie mot världen

Det är alltid ett mindre äventyr att försöka skriva ut något på universitetsbiblioteket.

Först går man till en dator för att överföra filen till sin mapp. Sen springer man till nästa dator för att öppna filen. Måsta men redigera den på något sätt, får man gå till de speciella datorna som är belägna i ett annat rum. Väldigt exklusivt. När man är klar med eventuella ändringar väljer man utskrift och sedan är det bara att traska vidare till den tredje datorn för att godkänna utskriften.

Tre datorer och en halvtimme senare (om man har tur) har man tillsist sin utskrift.

Det är vid dessa tillfällen jag funderar på att köpa mig en egen skrivare.

Resan till Dublin bestod nästan mest av själva resandet, men det var det värt. Tidigt på måndag morgon började det med en bussresa, en tågresa, buss igen, flygresa och tillslut ytterligare en buss in till centrum i Dublin. Efter att ha irrat omkring en liten stund lyckades vi hitta vårt hostel (tydligen gillar irländare att ge vägbeskrivningar alldeles för mycket). Det visade sig att vi inte skulle bo i samma rum allihopa, men det spelade inte så stor roll. Vi hade ju ändå bara tänkt att sova där.

Vårt första mål efter incheckningen, var att hitta en pub där vi kunde äta mat och dricka Guinness. Sagt och gjort, inom en halvtimme hittade vi ett mysigt ställe där vi började kvällen. Vi fortsatte sedan till området Temple Bar och där fick vi uppleva kaffereklamen: en trubadur som sjunger Wild Rover och alla (nåja, några stycken i alla fall) sjöng med. Kvällen avslutades tidigt för min del, för efter att ha varit vaken i 18 timmar längtade jag efter en säng. Fast mycket sömn blev det inte i och med att rummet vi sov i, delades med fem andra personer och alla kom hem vid olika tidpunkter.

Dagen efter ägnades åt att kolla i affärer. Det blev ingen shopping, men mycket önsketänkande.

På kvällen var det sedan dags för resans syfte, Dropkick Murphy's konsert. Vi fick reda på att det skulle vara två förband, The Living End och något mer. Vi valde att inte se dem, för vi ville inte stå och trängas i flera timmar och trötta ut oss innan själva huvudkonserten var. Istället gick vi till en pub alldeles i närheten av Ambassador, där vi drack lite Guinness och njöt av stämningen.  

Vår tajming var perfekt, för vi gick in till Ambassador bara några minuter innan Dropkick Murphy's skulle börja spela. Jätteskönt! Fast jag ångrar verkligen att jag inte fick se The Living End, för dem hade jag sett fram emot. Det är ett australiensiskt band jag började lyssna på för några veckor sedan. Jag råder de som aldrig hört dem förut, att lyssna på dem. De är jättebra! Jag hade hoppats på att vi skulle hinna se dem, men men... Huvudsaken var ju ändå att vi fick se Dropkick Murphy's.

När konserten började gick vi ganska nära scenen, men när vi upptäckte hur varmt det var och hur galna irländarna var, gick vi längre bak igen. Det kändes säkrast så. Vi fick efteråt höra att folk blev mörbultade och fick tänder utslagna där framme. 

Konserten var lyckad (två av oss fick till och med komma upp på scenen!) och kvällen avslutades med ytterligare två pubar och mer Guinness.

Sista dagen i Dublin var resan hem. Flyget gick tidigt på förmiddagen och ett antal timmar senare var vi återigen hemma i Örebro och jag kunde fortsätta med mitt tentaplugg.

Tillbaka till verkligheten, helt enkelt.  

Hur mycket är det värt att se läskig ut på Halloween? Tja, bara att fråga Melina (till höger) som valde att investera i ett par vita kontaktlinser. Vet inte om pengabeloppet eller hon själv var mest läskig.

Men det var en rolig (och underlig) kväll. Temat på Kåren måste ha varit djävular och Clockwork Orange. Jag ska komma ihåg det till nästa år.

Nä...

Hur kommer man ens på den idén? Kalla mig traditionalistisk, men jag vill att min tandkräm ska smaka mint. Annars tror man ju inte att man har borstat tänderna.

Spara istället lime-smaken till sånt man faktiskt äter.