Into thin air
Jag fascineras av bergsklättrare.
Jag förstår inte deras passion, men jag fascineras av dem.
Just nu läser jag boken Tunn luft av Jon Krakauer (chansen är stor att jag faktiskt kommer att läsa ut den) som är en skildring av när författaren deltar i en expedition för att bestiga Mount Everest. Från början var det tänkt att Krakauer skulle skriva en artikel om kommersialiseringen av Everest, men det blev istället denna bok, en ögonvittnesskildring (är det ett riktigt ord?) av den katastrof som inträffade den 10 maj 1996. Fyra av hans fem gruppmedlemmar omkom och sammanlagt dog åtta klättrare den dagen. Detta inträffade för övrigt bara några dagar innan Göran Kropp besteg Everest.
Jag förstår inte varför så många människor har som högsta dröm att bestiga Everest.
Det tar månader att förbereda sig och träna upp sig. Sedan tar det flera veckor att klättra upp för berget eftersom kroppen måste hinna acklimatiseras. Och hela tiden tar kroppen stryk. Illamående, huvudvärk, hosta, andnöd och så vidare. Och hela tiden finns risken att man faktiskt kan dö.
Vad är resultatet? Jo, fem minuter på världens högsta punkt. Och hur många av klättrarna är egentligen så pass medvetna att de kan njuta av denna bedrift?
Jag förstår dem inte.
Men jag fascineras.
Jag förstår inte deras passion, men jag fascineras av dem.
Just nu läser jag boken Tunn luft av Jon Krakauer (chansen är stor att jag faktiskt kommer att läsa ut den) som är en skildring av när författaren deltar i en expedition för att bestiga Mount Everest. Från början var det tänkt att Krakauer skulle skriva en artikel om kommersialiseringen av Everest, men det blev istället denna bok, en ögonvittnesskildring (är det ett riktigt ord?) av den katastrof som inträffade den 10 maj 1996. Fyra av hans fem gruppmedlemmar omkom och sammanlagt dog åtta klättrare den dagen. Detta inträffade för övrigt bara några dagar innan Göran Kropp besteg Everest.
Jag förstår inte varför så många människor har som högsta dröm att bestiga Everest.
Det tar månader att förbereda sig och träna upp sig. Sedan tar det flera veckor att klättra upp för berget eftersom kroppen måste hinna acklimatiseras. Och hela tiden tar kroppen stryk. Illamående, huvudvärk, hosta, andnöd och så vidare. Och hela tiden finns risken att man faktiskt kan dö.
Vad är resultatet? Jo, fem minuter på världens högsta punkt. Och hur många av klättrarna är egentligen så pass medvetna att de kan njuta av denna bedrift?
Jag förstår dem inte.
Men jag fascineras.
Kommentarer
Postat av: Emma
Det handlar väl om att testa sina gränser. Att klara av saker. Fast jag skulle inte heller våga.
Trackback