Jennie mot världen

Jag glömmer bort hur skönt det är att komma ut på landet ibland. Det är relativt lugnt och skönt hemma och det är lätt att slappna av. Jag skriver relativt därför att det egentligen aldrig är lugnt när min lillebror och min pappa är i samma rum. Man uppskattar landet mycket mer, när man inte är där så ofta. Jag har promenadavstånd till fyra olika sjöar, fast ingen som det egentligen går att bada i. Däremot går det att fiska i dem, vilket stockholmarna glatt kan konstatera och även betala för.

Min storebror verkar också ha upptäckt fördelarna med att komma hem till föräldrarna lite då och då, fast han har lite mer problem med att koppla av. Han är precis som pappa och har alltid en massa projekt för sig. Skillnaden är att Henrik faktiskt slutför dem. Nu senast konstruerade han ett bord av stockar, tagna från en ladugård daterad 1700-talet, att ha vid en av våra stugor. Jag provade bordets stabilitet genom att lägga mig på rygg på det och stirra upp i himlen. Det var rofyllt, ända tills jag insåg att bordet var omringat av väldigt höga tallar. Tallar som har kottar. Kottar som med jämna mellanrum faller ner från grenarna. Jag hade ingen lust att ta reda på hur ont det skulle göra att få en sådan kotte i huvudet, så jag gick fort därifrån.

Nu är jag i alla fall tillbaka i storstan för ett tag. Det har ju sina fördelar det med; inga kor som rymmer, inga höns som ska ha mat, inga traktorer som står och brummar. Vänta nu, sa jag att det var lugnt på landet?