Jennie mot världen

Att inte människor är mer exalterade? Idag har ju Indy IV premiär!  Jag vågar knappt tänka på hur länge jag har väntat på denna  dag.

Jag är stolt över hur spoilerfri jag har lyckats hålla mig. Å andra sidan kanske det inte är  en särskild stor bedrift med tanke på hur hemlighetsfullt allt har varit kring filmen. Knappt några bilder eller klipp, bara en trailer. Inte ens handlingen har jag fått klart för mig, eller om Shia LaBeouf ska vara Indys son (min teori är dock att han är det. varför skulle han annars heta Mutt, byracka på engelska. Indy själv har ju tagit sitt namn från en hund).

Lite har jag ändå ansträngt mig för att inte ta reda på för mycket. Jag har inte läst några recensioner och undvikit att dissekera trailern genom att se den ruta för ruta. Det misstaget gjorde jag med alla klipp från Star Wars och på det viset fick jag reda på en hel del jag egentligen inte ville veta innan premiären.

Efter 19 år är det alltså dags för Dr. Jones att greppa fedorahatten och piskan igen.

Jag kan knappt vänta!

Jag fascineras av bergsklättrare.

Jag förstår inte deras passion, men jag fascineras av dem.

Just nu läser jag boken Tunn luft av Jon Krakauer (chansen är stor att jag faktiskt kommer att läsa ut den) som är en skildring av när författaren deltar i en expedition för att bestiga Mount Everest. Från början var det tänkt att Krakauer skulle skriva en artikel om kommersialiseringen av Everest, men det blev istället denna bok, en ögonvittnesskildring (är det ett riktigt ord?) av den katastrof som inträffade den 10 maj 1996. Fyra av hans fem gruppmedlemmar omkom och sammanlagt dog åtta klättrare den dagen. Detta inträffade för övrigt bara några dagar innan Göran Kropp besteg Everest.

Jag förstår inte varför så många människor har som högsta dröm att bestiga Everest.

Det tar månader att förbereda sig och träna upp sig. Sedan tar det flera veckor att klättra upp för berget eftersom kroppen måste hinna acklimatiseras. Och hela tiden tar kroppen stryk. Illamående, huvudvärk, hosta, andnöd och så vidare. Och hela tiden finns risken att man faktiskt kan dö.

Vad är resultatet? Jo, fem minuter på världens högsta punkt. Och hur många av klättrarna är egentligen så pass medvetna att de kan njuta av denna bedrift?

Jag förstår dem inte.

Men jag fascineras.

Vad betyder egentligen närkontakt av tredje graden?

Hur skiljer det sig från andra graden?

Och första graden?

Finns det någon fjärde grad?

Här ska googlas!

Äntligen har jag köpt ett Nintendo Wii. Jag och min lillebror invigde det med att spela lite Wii sports.

När man startar ett spel dyker det upp påminnelser om att spänna fast handledsremmen på handkontrollen och dem finns tydligen där av en anledning. Jag berättade för lillebror de historier jag har hört om folk som viftat så frenetiskt att de tappat kontrollen och slagit sönder fönster. Lillebror fnyste åt dessa klantiga människor, men spännde iallafall fast remmen.

Några minuter senare, när vi är mitt uppe i en bowlingturnering och lillebror ska till att svinga iväg klotet, tappar han handkontrollen. Skamset medger han att remmen nog var en bra idé.

En annan varningsskylt som är återkommande föklarar att man ska se till att det inte finns andra människor eller möbler i närheten när man spelar. Till den listan vill jag lägga till lampor.

Lillebror och jag testade boxningsspelet och vi försökte ursinnigt att boxa ner varandra (ja, karaktärerna i spelet iallafall. Inte varandra). Jag leder och lillebror försöker desperat att få in en träff. Istället träffar han min taklampa och har sönder den. Vi bytte till det lungare spelet golf istället.

Det finns alltså anledning att ta varningarna på allvar.

Stackars kvinnan på Ica måste vara trött på mig nu.

Det visade sig att jag visst var tvungen att ha med ett kollinummer för att kunna hämta ut ett paket. De har så många paket att det skulle ta för lång tid för henne att leta igenom alla efter just mitt. Trots att jag förklarade hur gärna jag ville ha det. Hon rådde mig att ringa killen som skickat paketet och fråga efter numret.

Sagt och gjort.

Jag gick tillbaka idag och visade triumferande upp lappen med numret. Tyvärr fanns det inte registrerat och paketet hade således inte kommit in än.

Typiskt.

Nu kan jag ju inte hämta ut det förrän på söndag, eftersom jag ska hem till föräldrarna. Jag får jobba på mitt tålamod.

Dagens cliffhanger: Vad innehåller egentligen paketet?

Tålamod är inte en av minda dygder. Vänta på saker är slöseri med tid.

Jag är ganska säker på att jag har ett paket att hämta ut på Ica, men avin kommer inte förrän imorgon. Det ska ju vara möjligt att hämta ut paket ändå, ifall man har kolli-numret. Men hur är det ifall man inte har nåt utav det? Jag har ju mitt legg ialla fall, så de vet ju att paketet är mitt. Dessutom är det postförskott. Vem skulle vilja hämta ut någon annans paket och dessutom betala för det? Enda problemet är väl om de inte har någon lust att leta fram mitt paket.

Kanske om jag frågar snällt.

Jag får gå och testa. Mitt tålamod räcker inte till att vänta en hel dag till.

Äntligen har box 2 med Carl Barks samlade verk kommit. Tre hela band fulla med serier och intressanta artiklar. Vissa saker växer man helt enkelt aldrig ifrån. Som Kalle Anka. Dessutom ska en ny samlingsvolym med Don Rosa (den i min mening absolut bästa serietecknaren) ha utkommit, men den verkar redan vara slutsåld. Fast att den precis släpptes. Det är tydligt att det inte bara är jag som fortfarande läser Kalle Anka.

Häromdagen hörde jag förresten talas om en artikel där utbildningsministern uttalar sig negativt om Kalle Anka och menar att ungdomar bör läsa mer Lagerlöf istället. Jag är extremt kritisk till detta synsätt. Han tycker säkerligen att det är mer kulturellt att läsa Selmerlöf och att hennes böcker inte ska glömmas bort, men för det ska man inte nedvärdera Kalle Anka.

I min familj har vi ett stående skämt; det mesta jag har lärt mig, har jag lärt mig i Kalle Anka. Så jag tycker att man ska läsa mer av dessa serier, speciellt när de är gjorda av Carl Barks och Don Rosa.

Den var min favoritglass när jag var liten. Jag undrar om jag fortfarande gillar den. Finns bara ett sätt att ta reda på det.

Fast jag väntar nog tills det blir lite varmare ute.

Häromdagen tittade jag på Kobra, som handlade om musikaler. Det var intressant att se, eftersom de inte enbart pratade om de mest kända musikalerna. Det mest spännande var dokumentärfilmsmusikalerna. Hur kan det gå ihop? är nog den mest logiska frågan, men tydligen genomförde filmaren ett antal intervjuer med personer, som sen någon gjorde om till låtar. Sedan fick de intervjuade framföra sina berättelser igen, fast sjungande. Spännande koncept som jag aldrig hört talas om förut.

Några klipp från filmen Across the universe visades också, vilket påminde mig om att jag faktiskt har tänkt att se den. Jag såg om filmen på Oprah och fastnade såklart genast för den. En två timmar lång musikvideo med bara Beatles-låtar. Den måste vara bra! Att regissören dessutom har designat vissa kostymer till musikalen the Lion King är ju inte heller någon nackdel.

Något annat intressant som framkom i Kobra var att många av regissörerna bakom musikalfilmer inte alls gillar musikaler i verkligheten. Med andra ord, jag kan aldrig regissera en musikal. Lika bra att stryka det yrket från listan då.

Igår grillade vi för första gången i år. Lite tidigt kan tyckas, men å andra sidan är våren också tidigt. Den första tussilagon hittades igår av min lillebrors flickvän, så då tyckte vi att det var på tiden att dra fram engångsgrillen. Fast vi åt såklart inomhus. Det skulle blivit lite kallt annars.

Det blev nån schnitzel tillsammans med köpt (!) potatisgratäng. Vanligtvis är jag strängt emot färdiglagade saker, för man vet aldrig vad det är man egentligen äter. Jag anser dessutom att det bara är ren lathet att köpa färdiglagat, då det oftast är billigare och mycket godare att  laga själv.  Därför är jag själv väldigt förvånad över att det var den godaste potatisgratängen jag ätit.

Men säg inget till mamma.

Varför ska det ta så lång tid att beställa böcker? Beställer man en DVD-film får man ju den levererad nästa vardag. Vad är skillnaden? Går det inte att ha böcker i lager, utan de måste köpas in från nån annanstans, till skillnad från filmer? Kan nån förklara det för mig? Jag förstår inte.
 
Nu har jag till och med mätbara bevis på hur lång tid det tar för böckerna. I måndags köpte jag en bok från Adlibris och två stycken samlarobjekt från USA. Ja, okej då, leksaker som ska stå i bokhyllan och beundras. Men för mig är dem samlarobjekt. Sedan får jag mail från båda ställena samtidigt att paketen har skickats. Sedan kommer ytterligare ett meddelande om att de kommer att levereras på måndag. Det ena paketet skickas från Stockholm och det andra från Kalifornien, via Memphis, Paris och Stockholm. Och jag får dem samtidigt! Jag förstår inte.

I fortsättningen ska man alltså beställa från utlandet. Det går tydligen snabbare och är i en del fall till och med billigare. I alla fall när det gäller böcker.

Jag förstår inte.

På senaste tiden har jag verkligen börjat gilla Inside the actors studio. Ända tills nyligen har jag haft svårt för James Lipton, programledaren och nån form av lärare på en dramaskola i New York. Inte av någon speciell anledning, egentligen, jag har bara funnit honom obehaglig. Det kanske har nåt att göra med hans ständiga blinkningar till publiken eller att han sitter så långt ifrån sina intervjuoffer. Vem vet.

Visst, Lipton kanske är lite inställsam ibland, men det är ju inte meningen att han ska sätta skådespelarna i den heta stolen, utan mer att de ska få berätta om sina erfarenheter och förhoppningsvis lära eleverna i publiken något.

Det är hursomhelst väldigt intressant. Jag tror till och med att jag ska köpa hans bok Inside inside. Programmet har hållit på i mer än 13 år och haft mer än 200 gäster. Det är klart att Lipton måste ha en hel del intressant att skriva om!

Förhoppningsvis för man reda på Steven Spielbergs favoritsvordom.

Jag trodde jag hade planerat allt så bra för vakan. Jag skulle gå och lägga mig sent på lördagen och gå upp tidigt på söndagen, för att sedan kunna sova några timmar på söndag kväll. Det slutade med att jag varken sov på natten mellan lördag och söndag eller på kvällen innan Oscargalan, på grund av halsont. Men mot alla odds lyckades jag hålla mig vaken hela natten.

Galan var lite tråkig för att ha varit ett 80 års-jubileum. Det kunde ha varit fler uppträdanden eller fler roliga montage från de gångna 79 åren. Fast med tanke på att det inte blev klart förrän 10 dagar innan att galan faktiskt skulle bli av, så får jag väl vara nöjd.

Största överraskningen:
Att Marion Cotillard vann bästa kvinnliga huvudroll.

Minsta överraskningen:
Att Daniel Day Lewis vann bästa manliga huvudroll.

Bästa tacktalet:
Tilda Swinton: "Happy birthday, man. I have an American agent who is the spitting image of this. Really truly the same shape head and, it has to be said, the buttocks."

Bästa tacktalet på försök nummer två:
Marketa Irglova för bästa sång: "No matter how far out your dreams are, it's possible. And, you know, fair play to those who dare to dream and don't give up. And this song was written from a perspective of hope, and hope at the end of the day connects us all, no matter how different we are."

Tacksammaste tacktalet:
Marion Cotillard. "Thank you life, thank you love, and it is true, there is some angels in this city. Thank you so, so much."

Fåordigaste tacktalen:
Ethan Cohen för bästa manus efter förlaga: "We, uh... Thank you very much."

Ethan Cohen för bästa regi: "I don't have a lot to add to what I said earlier. Thank you."

Inatt är det dags för Oscargalan! Typiskt nog har jag blivit sjuk och orkar inte göra nåt speciellt av natten, så det blir väl till att se galan nerbäddad i sängen. Men så länge jag får se galan så är jag nöjd (av olyckliga omständigheter så missade jag den förra året för första gången sedan jag började se på galan).

Jag har försökt att se så många filmer som möjligt och målet var att åtminstone se alla i "bästa film"-kategorin. Tyvärr har jag fortfarande inte sett There will be blood men den har helt enkelt inte gått att få tag på. Hursomhelst hoppas jag att det inte gör så mycket, för jag tror ändå att No country for old men kommer att vinna. Jag hoppas även att Javier Bardem vinner för bästa biroll. Det vore även roligt ifall Ellen Page vann för sin roll i Juno, fast Julie Christie verkar vara det mest populära valet.

Så länge Atonement inte vinner för bästa film och Into the wild blir tilldelad en Oscar, så kommer jag att vara nöjd. Nästa år förväntar jag mig att se Indiana Jones nominerad i flertalet kategorier.

I min familj gillar vi projekt. Det måste vara nåt genetiskt släktdrag som det är meningslöst att försöka undfly. Ungefär som att försöka undfly tvätten. Det slutar oftast med att man får bita i det sura äpplet.

Just nu håller vi på med ett projekt som involverar hela familjen och som jag kallar för "Operation fritidshus". Vi har rivit vår gamla sommarstuga och ska nu bygga ett nytt. Och med bygga menar jag montera ihop ett färdigt fritidshus. Det är inte helt klart än hur det ska se ut, men eftersom vi helt plötsligt har blivit duktiga på det där som kallas för framförhållning, så var vi till IKEA i helgen för att kolla på kök där vi fick hjälp av en kille på köksavdelningen.

Mitt i allt diskuterande kom det även fram att samtidigt som operation fritidshus pågår för fullt, ska min storebror med flickvän köpa lägenhet i Stockholm. Jag fick en känsla av att vi framstod som ganska rika (eller bortskämda eftersom vi får nöjet att planera bygget medan pappa får stå för plånboken) och det kanske bara var inbillning, men verkade inte köksavdelningskillen helt plötsligt väldigt hjälpsam?

I efterhand inser jag att det låter paradoxalt. Miljonärer handlar nog inte på IKEA.

Idag hittade jag en påse med micropopcorn i min brevlåda. Jag undrar var den kommer ifrån. Kanske nåt reklamtrick eller så, men ett ganska dåligt eftersom jag inte vet vad det är reklam för. Och slöseri att ge den till mig, eftersom jag väldigt sällan äter popcorn. Kanske är det ett försök att mildra räkningen som kom från radiotjänsten idag.

Reklamtrick eller fjäsk, fortfarande ett väldigt dåligt försök.